Real Madrid formar återigen den nya världsordningen inom fotbollen

Det mest anmärkningsvärda med den här veckans Football Money League var inte Real Madrids närvaro i toppen; sportens mest prestigefyllda namn med en futuristisk stadion att sälja ut var alltid på väg att dra in de stora pengarna. Det var hur mycket manöverutrymme som fanns kvar för att omvandla rekordintäkter till mer talang på planen.

Madrid har länge varit en pengamaskin. Den enda skillnaden är att under Galacticos tidigare epoker fyllde dessa intäkter snart fickorna på Juventus, Manchester United och Tottenham. Klubbpresident Florentino Perez definierade excellens inte bara genom framgång på planen. Real Madrid var störst inte bara för att de vann alla de stora troféerna. De vann också de största priserna på transfermarknaden och det berodde på att de var beredda att spendera mer än någon annan.

Madrid genererar de högsta intäkterna som världsfotbollen någonsin har sett vid en tidpunkt då de har minskat en av de största kostnaderna för alla klubbar: deras transferräkning. Sedan starten av säsongen 2020/21 - sommaren då de betalade niosiffriga belopp för att hantera Eden Hazards bortgång - har de spanska och europeiska mästarna spenderat 324 miljoner dollar på nya värvningar, enligt Transfermarkt. Det är inte bara mindre än Chelsea och Paris Saint-Germain i den här världen. Crystal Palace, Marseille, Leicester City: de har alla spenderat mer på nya värvningar än laget som just har tagit in 1,1 miljarder dollar. På fem transferfönster har Madrid, klubben som brukade "lägga ett lager guldfärg på Bentley" av stolthet, gjort vinst på transfermarknaden.

Och det mest imponerande med det? Genom allt detta snedvrider de fotbollsmarknaden till sin egen vilja. Varje klubb måste svara upp mot Perez vision om en ny typ av affärer eller riskera att förlora sina bästa och smartaste för en spottstyver. Bayern München, Chelsea och Paris Saint-Germain har alla fått se sina stjärnor lämna klubben på fri transfer. Det verkar mer än troligt att Liverpool kommer att stå näst på tur. Tidigare den här månaden avvisade de erbjudanden från Madrid om Trent Alexander-Arnold, som kan skriva på ett förkontrakt när som helst.

Det skulle vara ett svårt beslut att inte ta. Precis som Antonio Rüdiger och David Alaba före honom har Alexander-Arnold vunnit allt han kunde vinna. Trumslaget i den spanska pressen gör Madrids önskningar tydliga. Santiago Bernabeu erbjuder nya utmaningar i Ballon d'Or-fabriken och en ganska attraktiv lön att starta. Alphonso Davies, som förväntas avvisa Madrids erbjudande och förlänga sitt kontrakt med Bayern München, är undantaget snarare än regeln.

Frågan som svävar bakom Madrids nya era av fria överföringar är vilken skada de kan göra på lönekostnaden. Om de pengar som skulle ha gått till klubben nu omvandlades till signeringsavgifter och spelarbonusar, skulle det trots allt vara svårt att göra några besparingar. Faktum är att få lag klarar UEFA:s kostnadskontroller för lag bättre än Madrid. Enligt Deloitte står spelarlönerna för 48 procent av deras omsättning. Bland Money Leagues topp 10 är det bara Tottenham som ger en lägre andel av sin omsättning till förstalaget. Deras strategi utanför planen hjälper bara till, eftersom de tidigare har varit värd för extremt lukrativa Taylor Swift-konserter och varit värd för NFL:s Miami Dolphins, som kommer att ha en hemmamatch på stadion nästa säsong.

"Att öka omsättningen är ett perfekt sätt att få lönekostnaderna att se lägre ut", säger Theo Ajadi, biträdande chef för Deloittes Sports Business Group. "Madrid har gjort detta framgångsrikt i år. Nyckeln är att bibehålla det, och det finns vissa delar av den ökningen som kanske inte kommer att upprepas, särskilt förförsäljningen av matchdagsplatser den här säsongen."

Efter covid-19 har Madrids ekonomiska förvaltning varit en triumf. Deras nya version av Santiago Bernabeu uppfyller visionen om arenor som tillgångar som utnyttjas 365 dagar om året, de kommersiella intäkterna har ökat med 50 procent på två år och transfermarknaden är en källa till pengar och inte en börda för dem. Till och med försäljningen av en del av stadionvinsterna till investeringsfonden Sixth Street användes för att främja infrastrukturprojekt och inte för en shoppingrunda i Barcelona-stil.

Madrids rapporterade förhållande mellan lön och intäkter tar inte heller hänsyn till den fria överföringen av Kylian Mbappe från Paris Saint-Germain i juli. Det kommer utan tvekan att öka förhållandet med några procentenheter, men inte så mycket som man kunde ha förutspått innan han undertecknade ett avtal som enligt uppgift var värt cirka 36 miljoner dollar per säsong. Att dela ut tre och en halv procent av intäkterna till sin mest framstående medarbetare är inte en absurd extravagans inom fotbollen. Madrid har tillåtit sig lyxen.

Redan innan Alexander-Arnold anländer verkar frågan vara vem som står på tur. William Saliba närmar sig de två sista åren av sitt kontrakt och det finns en långsiktig vakans i Madrid-försvaret. Cristian Romero är i samma sits. Ibrahima Konate har drygt ett år kvar på sitt kontrakt med Liverpool. Sommaren 2027 kan Bukayo Saka, Florian Wirtz och Phil Foden ansluta sig till Saliba, allt för en liten övergångssumma. Vem skulle tvivla på att åtminstone en av dessa spelare kommer att bära helvitt i sommar?

Om det finns en väg ut ur Madrids skugga kan Manchester City ha hittat den. Det är dock inte så uppenbart som man kan föreställa sig. Gör inga misstag, kontraktsförlängningen med Erling Haaland, som också var planerad för 2027 års fria byråklass, är mer av en bra sak än en dålig sak.

Men om de som drar i trådarna på Etihad Stadium verkligen hade fått som de ville, skulle de säkert ha föredragit ett sex- eller sju och ett halvt-årskontrakt som skulle ta deras nr 9 till början av 30-årsåldern, men inte den koloss som kommer att ge honom cirka 32 miljoner dollar per år fram till några veckor före hans 35-årsdag. Det har länge antytts, inte minst av hans far, att Haaland inte hade för avsikt att tillbringa resten av sin karriär i England utan ville pröva livet i La Liga vid något tillfälle. Han längtade förmodligen till Bernabeu snarare än Balaido.

Priset för att blockera Haalands väg till Madrid ser då ut att bli superstjärnepengar vid en tidpunkt i hans karriär då Haaland förmodligen inte kommer att bli en superstjärna. Men det är bättre än den tickande klockan som har drivit Liverpool till vansinne de senaste månaderna.

Det återstår att se om Haalands nya kontrakt är ett undantag eller om Cole Palmers nioårskontrakt speglar en ny syn på hur man behåller spelare. Vad som dock är klart är att resten av Europa måste anpassa sig. Madrid har pengarna och makten att få nästan vilket pris de vill. Det kommer inte att förändras någon gång snart.